Där kom de då plötsligt

Precis då jag tänkte ge upp hoppet om att be om en hundträff så kom de gående en dag. Höstfärgerna hade exploderat och liksom en eld brunnit ut och lämnat ganska matta färger kvar nu då frosten och minusgrader dödat eller sövt grönskan. Den lilla smala bron var riktigt förrädisk just denna dag. Undrar om jag redan önskat mig till detta möte igen mitt på den hala bron nu då vattnet under oss forsade. Hans hund var lite lugnare så denna gång fick han också stanna på marken även om nu kopplet var tight åtdraget.

Han stannade till och verkligen såg på mannens ansikte vad husse ville att han skulle göra. De stod stilla och jag stannade en bit ifrån.

Han berättade att han varit bortrest i jobbet under någon vecka så att Jack som hunden hette hade varit hos hans syster. Hon hade tre andra hundar och det var därför som han var lite lugnare. Hade fått lekt av sig.

Jag berättade om min tanke om en hundträff och han blev väldigt ivrig. Absolut skulle det vara en bra träning och han behövde hjälpen.

Hans isblå ögon såg in i mina och jag kände pulsen stiga.
Vi bytte nummer och skulle höras av om tid, men vi hade bestämt att på lördagen skulle vi ses.

Då vi sa hej då och gick åt varsitt håll så tänkte jag “Yes”! Han doftade gott, var snygg och hans ögon…. Ja, låt oss säga att jag såg fram emot lördagen.

Hundpromenad

November 28, 2020