Jag såg en annons på nätet om en kille som behövde akut hundvakt. Han skulle åka utomlands för att jobba under en månad. Hittade han rätt hundvakt skulle han betala bra. Jag visste att min lilla hund brukar gå bra ihop med de flesta andra hundar oberoende av kön, storlek och ras så jag kontaktade honom med ett mail där jag berättade lite om mig och Smulan. Han svarade efter en timme och var intresserad av att träffas för att se så att hundarna kom överens. Vi skulle ses dagen efter och jag gav honom adressen och mitt mobilnr om något skulle ändras.
På morgonen kom ett sms. “Sätt på kaffet, nu kommer vi”. Jag tänkte att det var skönt att någon av oss var framåt då jag är så blyg för att träffa nya människor. Hade han inte haft ett sådant stort och panikartat behov av att hitta hundvakt så hade jag inte vågat kontakta honom.

Det knackade på dörren och jag öppnade. Möttes av de blåaste ögon jag någonsin sett och min mage vred sig inombords. Ett bländande leende och ett tjockt hårsvall hörde till. Jösses…. Vilken snygging!

Vi fikade och bullarna han köpt med var färska och goda. Hundarna fann varandra och lekte i vardagsrummet. Då vi satt där och småpratade lade han sin hand över min, berättade hur mycket det betydde för honom att se sin hund så glad och att han visste att han kunde vara lugn för honom under resan. Han hade inte bott så länge i staden och kände bara kollegor som inte verkade förstå sig på hundar berättade han. Hans hand låg kvar på min och elektriciteten i luften var påtaglig…. vi såg på varandra. Tysta. Obekvämt bekväma med vad som hände i våra celler….

…..fortsättning följer….