Jag har mött en man ibland som varit ute med sin hund. Våra hundar gillar inte varandra så vi har hållit ett ganska rejält avstånd. Men häromdagen mötte jag honom på den smala bron mellan de två bra hundpromenadsvägarna. Jag hälsade och skyndade förbi eftersom hans hund fick lov att bli upplyft för att inte flyga på min hund.
Jag såg hans ursäktande blick ovanför den halvleende munnen då han samtidigt bad sin hund hålla truten. Hans ögon. De var isblå. Exakt samma färg som en Siberian Huskey brukar ha. Onaturligt blå. Men otroligt fina.
Mannen hamnade plötsligt i en helt annan kategori. En nyfikenhet hade väckts och jag kände plötsligt en lust att möta honom igen, kanske föreslå en hundträff så att de kunde lära känna varandra i lugn och ro, men så typiskt så gick dagarna utan att jag såg honom. Längre tid än det brukade gå.